Jag har funderat på något. Något som Sverige, och kanske inte bara Sverige, gör med eller mot flyktingar.
Med eller mot är helt beroende på hur man ser det.
Att ta ifrån människor deras rötter, deras ursprung. Eller kanske är det inte så, kanske människor får något istället.
Men det beror som sagt helt på hur man ser det.
Ska försöka förklara utifrån hur jag ser det om jag hade varit tvungen att fly från Sverige. Det blir så klart väldigt hypotetiskt då jag aldrig varit i en situation där jag varit tvungen att fly för att mitt hemlands trygghet raserats av krig eller andra omständigheter. Så rent hypotetiskt är mina tankar och känslor sådana här som följer.
Att flytta frivilligt, att emigrera för att man vill bo någon annanstans på jorden är en sak, då har man kunnat göra ett medvetet val men….
Om jag blev tvungen att fly från mitt fäderneland, mitt land där jag har mina ärvda gamla rötter djupt rotade i både den skånska myllan men även i den karga lappländska berggrunden. Mina rötter som går generationer och århundraden tillbaka i tiden just här, kanske ända tillbaka till vikingatiden då Sverige ännu inte var ett land.
Mina rötter som jag är väldigt stolt över, säkert lika stolt som vem som helst annan i världen är över sina rötter oavsett vilken del på jordklotet man stammar från.
Om jag blev tvungen att fly på grund av krig, förföljelse eller andra hemskheter som jag inte ens kan föreställa mig, om jag blev tvungen att fly för att rädda mitt barns liv, min familjs liv, mitt eget liv…om jag blev tvungen att fly från mitt hem, inte för att jag ville utan av nödtvång till ett främmande land. Till ett land med väldigt främmande seder och bruk, väldigt främmande teknologi och helt annan inställning till både människor,djur och natur.
Ett land så främmande att jag knappt kunnat föreställa mig hur det var ens i min livligaste fantasi innan jag kom dit. Vi kan kalla det landet “fristadslandet” för enkelhetens skull.
Om jag blev tvungen att fly och hade lyckan att bli beviljad tillstånd att stanna i Fristadslandet under obegränsad tid så länge jag ville skulle jag ändå alltid ha kvar mina rötter i mitt gamla hemland, Sverige, i den skånska myllan och i de lappländska granitfjällen.
Jag skulle fortfarande kalla mig svensk och oavsett hur länge jag bodde i det nya landet skulle ingen någonsin få ta mina rötter ifrån mig genom att kalla mig Fristadsländare.
Mina rötter är och förblir en del av min identitet en del av min stabilitet i att vara den jag är.
Jag undrar hur många flyktingar som känner det som om dom blir berövade på sin identitet, sitt ursprung, sina rötter när dom efter att ha fått uppehållstillstånd här i Sverige blir benämnda svenskar, utan att någon verkar ta vidare hänsyn till att dom kanske inte vill bli kallade svenskar, dom kanske vill fortsätta vara det dom alltid varit.
Själv skulle jag aldrig tillåta det, att bli kallad fristadsländare när jag redan i hjärta och själ är något annat.
Jag är stolt över mina rötter. Mina rötters historia är min identitet och där jag har mitt ursprung och ingen skulle någonsin få beröva mig det genom att kalla mig något annat.
Jag tror, nej jag är övertygad om, att många många flyktingar men helt säkert inte alla, känner en vilsenhet i att plötsligt och utan förklaring på sätt och vis bli berövade på sitt ursprung, sina rötters identitet, sin stolthet över sitt ursprung och sina hemländer genom att plötsligt bli kallade något dom inte är i hjärta och själ. Som att mista sitt hem två gånger utan att själv välja det.
Är det då så konstigt att många är frustrerade och kanske t.o.m ilskna. Med en inre förvirring, rädsla, vilsenhet och kanske sorg över en förlust som många nog känner utan att kunna sätta fingret på vari förlusten består.
Dock ursäktar de känslorna aldrig dåligt beteende eller våldsamt utagerande mot andra levande varelser, människor och djur, men kan vara en förklaring till den instabilitet och en känsla av otrygghet man kan märka hos många.
Jag kan ha fel, kanske är det bara jag som inte skulle vilja bli sedd som något annat än den jag är, en världsmedborgare med rötter och ursprung i Sverige.
Bodde och arbetade en gång i tiden i Danmark, hade t.o.m danskt personnummer, talade danska…inte blev jag mer dansk för det. Har bott i Spanien och blev inte spansk heller, av någon skum anledning.
Man blir inte norrman eller tysk, dansk, indier, kines, libanes, gambier osv osv för att man flyr eller flyttar till något av de länderna eller vilket annat land som helst.
Man är fortfarande den man är vare sig man vill eller inte varthän i världen man än flyttar eller flyr, det finns liksom inom en….dom där rötterna….
Jag kan ha fel men tror inte att jag har det.
Det är viktigt, för att inte säga livsviktigt till och med att man som medmänniska erkänner, ser, accepterar och älskar människor för vem dom är med rötter och allt, inte för vem man vill att dom ska vara.
Det är viktigt om man vill att människor ska kunna känna trygghet och stabilitet i sin identitet oavsett var i världen dom befinner sig och avsett vilka omständigheter som fört dom dit.
Är det inte det vi alla vill, bli sedda, accepterade, älskade och erkända för den vi är inte för den någon vill att man ska vara? Är inte det en ganska fundamental och väldigt mänsklig önskan?
Livets bräcklighet och människors vilsenhet
Bild: av Malin Engström
Bildkälla: Strömstadstidningen
Text: Tankar Av Flykt och Ursprungsmärkning av Lisa. S
Ha dé 🙂
det vore väl något att tjoa och sjunga om.
