Ceciderunt Moenia

Så vart det då fjärde advent.

När fjärde ljuset brinner vi hämtar julegran
och alla barnen räknar, dan före dan före dopparedan.

Nu vänder det, nu kommer ljuset åter. Bästa dagen på året, Vintersolståndet.
Önskar alla en god vintersolståndsdag- Yule.

Jag tror bestämt att mitt hednablod trotsat alla försök till att tämjas och fållas in i kristenheten.

Sonen och jag har sedan några år tillbaka skippat julklappsraseriet.
Istället ger vi varandra nyårspaket med önskan om ett gott kommande år. Det känns som något bra och äkta.

Klicka på bilden, musiken öppnas i nytt fönster, väldigt vacker sång.

~ Lisa Thiel – Winter Solstice Song (with lyrics)~

Vintersolståndet 2013 inträffar exakt 18:11 svensk tid=CET.
Solen rör sig som bekant skenbart över himlavalvet från öster till väster under en dag. Under ett år rör sig solen också vertikalt på himlavalvet. Under sommaren står solen högt på himlen (långa dagar) och på vinter står den lågt (långa nätter).

Bilden visar vintersolstånd och sommarsolstånd.

Den 21’a december är också Tomasdagen, förr populärt kallad Tomas fylletunna.
Då skulle man smaka på julöl och brännvin. Den här dagen brukade det
även vara julmarknad och på den, samt på hemvägen, smakades det också på
starkare varor därför kom dagen att kallas “Tomas
fylletunna”.

Av: Lisa. S

OCH SÅ….MINA TANKAR OM JULEN

Har väl aldrig riktigt förstått mig på det här med julen om jag ska vara helt ärlig.

När jag var barn tänkte jag, som de flesta ungar inte vidare på hur, var, varför. Sen jag blev vuxen har det alltid
varit men även mer och mer blivit ett “göra för att det ska så vara” firande. Alla gör det
ju. Traditioner.
Julen för mig känns mer och mer
som lika viktig som påsken, dvs inte viktig alls.

Hyser inga äkta tillgivenhetskänslor för jultiden med allt vad
det innebär av Jesus födelse, hysterin kring klappar och gran och icke att förglömma det enorma frosseriet i
diverse grisdelar i hundra olika varianter av tillagning.
2,5 miljoner svenska grisar slaktas…bara till jul?! Det blir många skinkor och då är inte alla ton importerade inräknade.

Och alla ska vara så förbaskat snälla till jul, för att det ska så
vara.
Och mitt i all snällhet ökar samtalen till Bris hjälptelefon från barn som far illa under julen samtidigt som det skänks massor av pengar till hjälp åt barn i fattiga länder. Inget ont i det, absolut inte, det är bra och behjärtansvärt…men….
Är det enklare att vara snäll mot barn på avstånd som far illa än de egna ungarna?

Förstår inte och har aldrig förstått stressen och hetsen kring julen.
Och inte är jag kristen heller, så varför ska jag delta? Frågar jag mig.

Bättre då att göra sitt allra bästa i att försöka vara snäll varje dag året om istället, tänk …julvänlighet 365 dagar om året…ho ho ho det vore väl något att tjoa och sjunga om.

Att inte göra saker bara
“för att det ska så vara” utan att ha äkta känsla med i allt i livet ingår i min goda “attvarasannmotmigsjälv” livsstrategiidé.

Men jag gillar verkligen alla vackra ljus överallt och allt grönt, rött och glittrigt och alla fina sånger och det är mysigt att träffa familjen som inte samlas så ofta nu som förr.
December är en vacker månad här uppe på den norra delen av jordklotet.

Nu är det mörkt och “puget” ute. Ta hand om varandra.

Välj att inte tillåta att stress och krav drar fram era sämsta sidor.
Välj att äga tålamodet.
Välj att stanna upp och andas, att känna gran och glöggdoften och att varva ner inuti att stilla själen och sinnet.

Och välj att hålla i minnet det viktiga i att vara så innerligt snälla mot barnen, tillåt deras tro på tomtar, troll och på magi att leva i deras sinnen.

Pöss & kram
från er egen lilla TomteLisa

Jag har funderat på något. Något som Sverige, och kanske inte bara Sverige, gör med eller mot flyktingar.
Med eller mot är helt beroende på hur man ser det.

Att ta ifrån människor deras rötter, deras ursprung. Eller kanske är det inte så, kanske människor får något istället.
Men det beror som sagt helt på hur man ser det.

Ska försöka förklara utifrån hur jag ser det om jag hade varit tvungen att fly från Sverige. Det blir så klart väldigt hypotetiskt då jag aldrig varit i en situation där jag varit tvungen att fly för att mitt hemlands trygghet raserats av krig eller andra omständigheter. Så rent hypotetiskt är mina tankar och känslor sådana här som följer.

Att flytta frivilligt, att emigrera för att man vill bo någon annanstans på jorden är en sak, då har man kunnat göra ett medvetet val men….

Om jag blev tvungen att fly från mitt fäderneland, mitt land där jag har mina ärvda gamla rötter djupt rotade i både den skånska myllan men även i den karga lappländska berggrunden. Mina rötter som går generationer och århundraden tillbaka i tiden just här, kanske ända tillbaka till vikingatiden då Sverige ännu inte var ett land.
Mina rötter som jag är väldigt stolt över, säkert lika stolt som vem som helst annan i världen är över sina rötter oavsett vilken del på jordklotet man stammar från.

Om jag blev tvungen att fly på grund av krig, förföljelse eller andra hemskheter som jag inte ens kan föreställa mig, om jag blev tvungen att fly för att rädda mitt barns liv, min familjs liv, mitt eget liv…om jag blev tvungen att fly från mitt hem, inte för att jag ville utan av nödtvång till ett främmande land. Till ett land med väldigt främmande seder och bruk, väldigt främmande teknologi och helt annan inställning till både människor,djur och natur.
Ett land så främmande att jag knappt kunnat föreställa mig hur det var ens i min livligaste fantasi innan jag kom dit. Vi kan kalla det landet “fristadslandet” för enkelhetens skull.

Om jag blev tvungen att fly och hade lyckan att bli beviljad tillstånd att stanna i Fristadslandet under obegränsad tid så länge jag ville skulle jag ändå alltid ha kvar mina rötter i mitt gamla hemland, Sverige, i den skånska myllan och i de lappländska granitfjällen.
Jag skulle fortfarande kalla mig svensk och oavsett hur länge jag bodde i det nya landet skulle ingen någonsin få ta mina rötter ifrån mig genom att kalla mig Fristadsländare.
Mina rötter är och förblir en del av min identitet en del av min stabilitet i att vara den jag är.

Jag undrar hur många flyktingar som känner det som om dom blir berövade på sin identitet, sitt ursprung, sina rötter när dom efter att ha fått uppehållstillstånd här i Sverige blir benämnda svenskar, utan att någon verkar ta vidare hänsyn till att dom kanske inte vill bli kallade svenskar, dom kanske vill fortsätta vara det dom alltid varit.

Själv skulle jag aldrig tillåta det, att bli kallad fristadsländare när jag redan i hjärta och själ är något annat.
Jag är stolt över mina rötter. Mina rötters historia är min identitet och där jag har mitt ursprung och ingen skulle någonsin få beröva mig det genom att kalla mig något annat.

Jag tror, nej jag är övertygad om, att många många flyktingar men helt säkert inte alla, känner en vilsenhet i att plötsligt och utan förklaring på sätt och vis bli berövade på sitt ursprung, sina rötters identitet, sin stolthet över sitt ursprung och sina hemländer genom att plötsligt bli kallade något dom inte är i hjärta och själ. Som att mista sitt hem två gånger utan att själv välja det.

Är det då så konstigt att många är frustrerade och kanske t.o.m ilskna. Med en inre förvirring, rädsla, vilsenhet och kanske sorg över en förlust som många nog känner utan att kunna sätta fingret på vari förlusten består.
Dock ursäktar de känslorna aldrig dåligt beteende eller våldsamt utagerande mot andra levande varelser, människor och djur, men kan vara en förklaring till den instabilitet och en känsla av otrygghet man kan märka hos många.

Jag kan ha fel, kanske är det bara jag som inte skulle vilja bli sedd som något annat än den jag är, en världsmedborgare med rötter och ursprung i Sverige.

Bodde och arbetade en gång i tiden i Danmark, hade t.o.m danskt personnummer, talade danska…inte blev jag mer dansk för det. Har bott i Spanien och blev inte spansk heller, av någon skum anledning.
Man blir inte norrman eller tysk, dansk, indier, kines, libanes, gambier osv osv för att man flyr eller flyttar till något av de länderna eller vilket annat land som helst.
Man är fortfarande den man är vare sig man vill eller inte varthän i världen man än flyttar eller flyr, det finns liksom inom en….dom där rötterna….

Jag kan ha fel men tror inte att jag har det.

Det är viktigt, för att inte säga livsviktigt till och med att man som medmänniska erkänner, ser, accepterar och älskar människor för vem dom är med rötter och allt, inte för vem man vill att dom ska vara.

Det är viktigt om man vill att människor ska kunna känna trygghet och stabilitet i sin identitet oavsett var i världen dom befinner sig och avsett vilka omständigheter som fört dom dit.

Är det inte det vi alla vill, bli sedda, accepterade, älskade och erkända för den vi är inte för den någon vill att man ska vara? Är inte det en ganska fundamental och väldigt mänsklig önskan?

Livets bräcklighet och människors vilsenhet

Bild: av Malin Engström

Bildkälla: Strömstadstidningen

Text: Tankar Av Flykt och Ursprungsmärkning av Lisa. S

Jag tycker att viagra ska subventioneras eller skänkas gratis till alla män som använder malda noshörningshorn och/eller andra djurdelar såsom bl.a malda tigerben som potenshöjare.

Då tänker jag främst på alla stackars potenslösa (tydligen), kinesiska män som använder så mycket malda djurben och horn för att höja sin potens att hela arter står och väger på en högkritisk rand till utrotning. Något man definitivt inte kan se att kineserna, och andra meduttrotare gör.

Med detta sagt så kan jag väl i rättvisans namn inte lägga hela skulden på kineserna, det finns säkert andra lågpotensare som gärna provar på alternativa metoder där tredje part blir lidande för att få till stånd ett stånd.

Till syvende och sist…

Det är alltid efterfrågan som styr marknaden…oavsett vad som säljs.

Makten att förändra ligger hos den enskilda konsumenten!

Av: Lisa 🙂 tjohopp

3’e Advent:

När det tredje ljuset brinner, Lucia är när

hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär.

Med önskan till alla om en skön och fredlig tredje advent söndag.
….Och idag fyller min första lillasyster år

Kram, Lisa

Idag tar världen tar farväl av Nelson Rolihlahla Mandela. Den 18 juli 1918 föddes han i Mvezo i Östra Kapprovinsen. Den 5 december 2013 dog han i Houghton Estate utanför Johannesburg.

Mandela har funnits under hela min uppväxt och kampen för att frige honom när han fängslades nådde även mig här i lilla, då avlägsna Sverige.
Från början av kampen mot apartheid var Nelson Mandela engagerad i icke våldsamt motstånd mycket genom påverkan av vännen Gandhi och hans idé om ickevåldskamp, ahimsa, när han kämpade mot det brittiska överväldet i Indien.
Mandela blev tillsammans med cirka 150 andra människor arresterad den 5 december 1956. I 27 år satt han fängslad och isolerad. Det är en väldigt lång tid.

Exakt ett år efter Mandela blev fängslad föddes jag, den 5 december 1957.
Apartheid var ett fenomen som jag ställde mig frågande till när jag var gammal nog att inse att det existerade och vad det innebar, en märklig företeelse tyckte jag. Med stor undran följde jag under åren det sydafrikanska folkets kamp för sin frihet undan de vidriga åtskiljande lagar som utgjorde apartheid.
Jag förstod att det var en viktig kamp men jag förstod och förstår fortfarande inte, ideologin bakom lagar som möjliggör åtskillnaderna, för mig har människor alltid varit människor.

Vissa människors beteende har ofta under mitt liv förundrat mig, helst beteenden av förtryck, hat och omåttlig blind girighet har jag ställt mig frågande till. Vad för gott leder det till?

Nu, som vuxen, inser jag att sådant beteende är sprunget ur stora inre rädslor för sin omgivning, för sina känslor, för världen och ur en stor personlig frustration över att inte förstå och ha kunskap om hur man lever med det egna jaget.

Människor med stor rädsla för världen och stor oförståelse för sig själv agerar utåt med förtryck och mobbing. Ju större makt en sådan person har desto längre sträcker sig förtrycket och desto hårdare kan det slå mot fler.

Jag förstår fortfarande inte varför människor gör skillnad på människor utifrån färgen på deras skinn. Jag förstår inte hur något sådant som vårt skinn kunnat få så stor betydelse att det orsakat krig. Jag förstår inte hur någon kan anses mindre värd än en annan. Vad avgör priset på en person?

Vi har alla skinn och det är inget vi kan göra något åt och alla har vi föräldrar… vem våra förfäder och föräldrar förälskade sig i och valde att skapa liv tillsammans med är inget någon kan påverka, man blir den man föds till.

Vi är alla människor och istället för att motarbeta och kriga mot varann över sådant som ras, religion, sexuell tillhörighet/samhörighet, kön, avundsjuka, girighet, land och gränser, jordens resurser m.m allt skit vi kan finna på att bråka om och över bör vi på ett medvetet sätt försöka ta oss samman, bli lite mer sansade och på ett nyktert och vaket seriöst allvar utan egna dolda agendor börja samarbeta över alla gränser för att gemensamt se till vad som verkligen behövs för att allt liv, utan undantag, på jorden ska må så bra som möjligt under så goda livbetingelser som möjligt. Livskvantitet är inte detsamma som livskvalitet.

Så länge människan inte samarbetar i medmänsklig omtänksamhetsanda över alla gränser som vi dragit överallt, så länge människor bara pratar om att samarbeta utan att verkligen kunna lägga sina egna agendor åt sidan till förmån för det stora goda så kommer svält, krig, våld mot andra människor, män, kvinnor, barn och mot djur och natur att vara allområdande.

Vi måste sluta se till våra olikheter för att istället öppna oss och verkligen se våra likheter och se våra lika behov och låta det vara en ledstjärna när vi agerar.
Det gäller i synnerhet de styrande i jordens olika hörn men även
varje enskild människa på jorden har ett eget ansvar för sitt agerande och för sina val oavsett livsförhållanden.

Det finns alltför många enskilda människor som inte förstår det mest elementära i betydelsen av respekt för andras och sitt eget liv.

Det finns alltför många despoter och maktfullkomliga och i sinnet blinda ledare som inte förstår och respekterar sina medmänniskor som enskilda liv utan ser dom som statliga och personliga ägodelar att göra vad man vill med.

Vi ska minnas Mandela som en av de ytterst få ledare som såg längre än till den egna vinningen, som såg och insåg nödvändigheten av ickevåld och samförstånd och av omtanke utan baktanke.

Lisa.S

Sitter och tittar med förundran på hemmafruarna i Vancouver och i mitt stilla sinne undrar jag över den värld dom lever i, reflekterar över hur omedvetna dom verkar vara om hur olik deras värld är från miljontals andra människor i världen och hur små och märkliga deras problem ter sig för mig när jag jämför med mina “problem”.

Samtidigt läser jag på text-tv att en miljon människor i Syrien saknar mat, att hjälpsändningar inte når fram och/eller stoppas.

Då slår mig en tanke…

Jag är som hemmafruarna i Vancouver, nja inte riktigt men…
Jag har råd att unna mig lyx. Lyx är relativt.
Min lyx är lyxen att kunna välja. T.ex lyxen att välja bort att handla varor och mat som framställs genom bl.a grymhet mot djur.
Jag har möjlighet att göra val när det gäller min konsumtion som påverkar mina medmänniskor och livet på jorden på ett positivt sätt. Det är lyx för mig.

Jag inser att jag när räkningarna är betalda (har sällan mer än 1000-1500 kronor kvar i månaden till mat, kläder, tvättmedel, schampo, telefonen, internet och allt annat man kan tänkas behöva) lever väldigt rikt och i en helt annan värld än miljontals andra människor och hur små och märkliga mina problem måste te sig för alla de som inte kan unna sig lyxen att välja bort mat etc som inte passar in i ens övertygelse.

Är jag lyckligt lottad, ja jag tycker att jag är det.
Jag är lyckligt lottad att jag kan och har råd att välja och jag är enormt lyckligt att jag haft möjlighet (intelligens?) att göra mina val utifrån andra kriterier än ägande och monetär rikedom, jag hade kunnat leva som de stackars fruarna i Vancouver.

~För att förstå sin egen värld är det nog viktigt att man då och då sätter jordens världar i perspektiv till varandra. ~ LiSkA.

Av:Lisa

The following short Upworthiest film shows one of the reasons why you won’t find me in any (anti)social networks.

I prefere the real stuff with no chanse to delete if I fuck up.
A real hug and a real person to person conversation with a voice and a moving expressful face infront of me.
And if I do or say something wrong or hurt someone I have to look the person in the eyes and apologize in real life. That is truely a good thing!

Left facebook oct 5th-13 after exacly 3 years.
I had 153 friends on my list, of those I had met 107 in person, the rest were mostly friends/contacts for networking.

Watch the following short thought awakener. From The Upworthiest.

Click the picture to get to the link. Link opens up in a new window.

Be well
Lisa