Vaknar så skönt nu för tiden. Med skönt menar jag den där stilla känslan när man först vaknar i medvetandet, sedan slår man upp ögonen och allt omkring en och inuti en är som en oas av lugn och stilla tystnad.
Som en näst intill bottenlös tjärn där lugnet lägrat sig för eviga tider sedan och en svagt skimrande stråle av ljus söker sig ner och lyser upp i djupet.
Som en tanke berör strålen ett litet frö som känner värmen från ljuset och slår ut i ett litet blekt skott som börjar söka sig uppåt genom den av dy täckta bottnen.
Genom det lätt rostbruna vattnet där doften av renhet följer det allt grönare skottet upp mot ytan och allt eftersom blad och knoppar börjar vecklas ut börjar också sinnet i mitt nyvakna medvetande öppnas för att, när det når den stilla ytan, slå ut som en fläckfri nykläckt näckros.
Tankarna är nya, inga rester från gårdagen dröjer sig kvar. Inget som surrar tyst och ilsket mot mina trumhinnor. Bara nya tankar inför en ny dag.
Denna dag som inte fanns igår och som kommer att vara morgondagens igår trots att morgondagen inte finns ännu.
Denna dag som är gårdagens imorgon trots att imorgon inte fanns igår.
Känner mig lyckligt lottad i detta livet. Och varför skulle jag inte göra det.
Kanske det inte är precis som jag skulle vilja ha det, den där av halmbalar byggda stugan någonstans i ödemarken där jag odlar mina grönsaker, bär och frukter.
Men mitt liv som det är just nu det är vad jag har just nu och gudarna ska veta att det är så fullkomligt just nu som det bara kan bli utifrån de omständigheter det stammar.
Vågar man säga, tänka att man är nöjd utan att “jinxa” det hela?
Hm…jo för tusan, klart jag vågar annars hade inte jag varit jag…
Jag är nöjd och jag mår oförskämt bra! 🙂
Tankarna skapar ens liv.
Ja, så är det och så länge man gör som man tänker.
Men, många gånger tänker man en sak och ändå gör man något helt annat.
Helst när man är ung och rebellisk. Hur många gånger har man inom sig vetat vad som är det riktiga för en själv att göra men ändå gjort tvärtom bara för att man minsann inte skulle låta sig styras.
Men man, eller jag i detta fallet, visste inte då att mina tankar är jag och att när mina egna tankar styr mig mot ett visst håll så är det mitt inre universum som vill leda mig rätt.
Tänk om jag vetat det när jag var ung, när livet räcktes fram och erbjöds som ett enda stort smörgåsbord där allt fanns att smaka på och tiden inte räckte till att lyssna på tankar och inre universum.
Jag har skuttat som en lycklig kanin genom livet :), ja jag har faktiskt alltid skuttat framåt, och smakat allt som detta stora härliga smörgåsbord erbjudit av både sött, bittert, surt och allt ljuvligt läckert.
Vilken tur att jag varit så nyfiken på allt och inget och struntade i mina sunda, förnuftiga, sansade tankar.
Struntade i att höra mitt inre universum som oförtrutet pockade på tills slutligen i ren desperation över min ohörsamhet det blev som pickande och ilskna fågelnäbbar som hackade tills jag blödde och höll på att förblöda, för att jag inte lyssnade.
Vilken tur egentligen, för hade jag inte valt som jag valde så hade jag troligen inte varit där jag är idag och jag skulle inte vara den person jag är idag.
Jag skulle inte vilja ha något annat ont, jag skulle inte vilja ha något annat gott.
För, när jag ser tillbaka så är det goda i mitt liv så oerhört gott likväl som det onda varit så oerhört ont.
Men bäst av allt är att jag lärt och nu när det är gårdagarnas historia kan jag verkligen se tillbaka, få perspektiv, skapa förståelse och insikt för vad som hände och för vad som inte hände.
Jag är stark nog att förlåta mig själv för att jag tillåtit andra att skada mig.
Jag är stark nog att förlåta andra för att de skadat mig.
Jag är stark nog att förlåta mig själv för att jag skadat andra.
Jag är stark nog att förlåta utan att för den skull anse att det som skadat är ok agerande.
Jag är stark nog att lära av det jag förlåtit.
Jag är stark nog att förlåta och nu gå vidare utan att behöva fästa ytterligare tankar och energi vid allt det som legat dolt i alla gårdagar.
Allt det som, i det sköra människosinnet tillåtits ligga och gnaga som råttänder på en sår som aldrig läker.
Allt det som jag i mångt och mycket omedvetet tillåtit styra mitt agerande, mina tankar och känslor och därmed mitt liv är inte längre relevant och fyller därför inte någon konstruktiv funktion och ska just därför inte gödas med mer energi som kan läggas på bättre saker.
Denna dag som är gårdagens imorgon trots att idag inte fanns igår.
Denna dag som är imorgons igår trots att imorgon inte finns idag.
Det är min uppgift idag att göra denna dagen idag till en bra igår för imorgon.
Så många igår som man låter påverka sitt idag för att man inte orkar, vågar, kan, har redskap och verktyg…ja orsakerna är nog lika många som människorna på jorden till varför det är så svårt att ta tag i sina igår, att göra upp med alla sina igårdagar.
Därför att….
Jag vet att det är värt det. Det är värt all smärta för när man väl gjort det kan man gå vidare och vakna stilla med ett sinne som en näst intill bottenlös tjärn där lugnet lägrat sig för eviga tider
sedan och en svagt skimrande stråle av ljus söker sig ner och lyser upp i
djupet.
Jag älskar – Jag är älskad.
Älskar du? Är du älskad?
På den första frågan vågar jag svara ja, väldigt få älskar inte.
På den andra kan jag svara ett definitivt ja. Det finns nog inte en enda person på detta klot som inte är älskad av någon någonstans.
Bild: Theodor Kittelsen
