Igår snöade det här hos oss 🙂 Under eftermiddagen och kvällen gick allt från svart och grått till vitaste vitt och flingor virvlade ner i vinden som ven lite lätt mellan husraderna.
Plötsligt fick jag helt makalöst massa gladenergi. Jag älskar snö. Hittade på ett ärende, är den typen av person som gärna vill ha ett mål med vad jag gör, så bestämde mig snabbt för att gå ner till butiken och köpa apelsiner, dom var ändå slut.
Så som vädret varit sista tiden insåg jag så klart att det var bäst att skynda, snön kunde försvinna lika hastigt som den kom. Snabbt som attan jag slängde på mig mina gamla försvarets termobyxor, kängor, tjockolle, anorak, vantar och varma lovikkamössan.
Väl ute kunde jag inte låta bli att le, flingorna dalade ner på och runt omkring mig och hade lagt sig i ett litet centimetertjockt lager på marken så man kunde åka kana på gatan på skorna, det var superhalt så helt klart läge för lite lek, kanade glatt omkring lite här och där 🙂 Övergångsställen är bra att kana på, där har bilarna pressat snön till en hård, såphal yta
Lyckligt leende vandrade jag iväg mot affären, gissa min förvåning när nästan varenda människa jag mötte hastig ilade framåt med huvuden böjda som arga tjurar och sura munnar och med ilskna ögon som stirrade stint i marken. Som hastigast tittade dom upp när dom mötte mig på trottoaren, förmodligen för att inte gå rakt in i mötande, i sin tjurrusning genom den fallande snön. Undrar vad dom var så arga över (snöandet?) och varför dom var så arga över det isf (dåliga vinterkläder?).
Många som jag mötte kikade lite extra på mig med lätt förvåning och undran där jag rakryggad vandrade framåt och dom såg mitt lyckligt leende ansikte som med glittrande glada ögon mötte deras. Undrar vad dom tänkte (kände?)….hehe 🙂 ;).
Med lycka i hjärtat vände jag blickarna uppåt istället, mot den mörka vinterhimlen som var vackert mönstrad av den vita fallande snön.
Varför verkar så många människor vara så arga jämt? Vad är dom så väldigt arga på? Vad är det som är så förfärligt i deras liv att det är värt att gå omkring och vara arg på allt och alla? Eller är det bara en fasad dom visar upp? Jag vet inte.
Jag är sällan arg. Faktiskt så sällan att när jag nu försöker komma på senast jag var arg så dyker inget arg-minne upp. Lite irriterad ja, men inte arg.
All den förgiftande negativitet som ilska och att vara arg genererar både inom en själv och mot omgivningen klarar sig både jag och min omgivning bättre utan.
Mitt känsloliv pendlar mellan känslorna glad, lycklig, nöjd, tacksam, ledsen, sorgsen, undran, förundran, längtan, kärleksfylld, orolig, stillsam, saknad och ibland ångestfylld men inte arg. Argsinthet och ilska har jag inte råd med det är alltför destruktivt för sinnet och den inre ron.
För det mesta är mitt inre tillstånd väldigt stillsamt och förnöjt. Jag mår bra och känner mig trygg i min stillhet och i min medfödda övertygelse att allt alltid löser sig och alltid blir precis som det ska vara oavsett hur vägen dit ser ut och oavsett hur det blir.
Nåja, för att återgå från det stilla sidospåret till min snöiga promenad till och från butiken.
Två personer som log mötte jag på vägen, dom verkade känna samma glädje över den vackra snön som jag och när våra glada ögon möttes log vi ännu mer, lite som i ett hemligt samförstånd, bara vi såg det vackra som skedde just då.
Jag gjorde helt rätt i att skynda mig ut precis då när det snöade. Under natten återkom plusgraderna och när jag vaknade och kikade ut var allt som vanligt igen, dvs ett lite vått och grått dis som höljer min värld utanför fönstret i relativ färglöshet.
Satt igår och tänkte att jag skulle ta en bild på allt det vita men det stannade vid tanken. Det var ju Once upon a Time, tredje säsongen är vi inne i nu, outhärdligt spännande, och jag har inte missat ett enda avsnitt sedan avsnitt 1 säsong 1. Inte ens att ta en bild på snön kunde slita mig från denna underbara sago/fantasyserie
Tisdagskram från Din
