Dag 2 efter att ha kommit hem från facebook semestern.
Du vet den där känslan när man varit på semester så pass länge att man hunnit lära känna några “infödda”, när man nickar ett igenkännande godmorgon till folket som jobbar i närbutiken, man säger hej till folk man träffade av en händelse vid något tillfälle.
Så kommer då dagen när man ska hem, den där dagen som inte ens fanns i ens tankeperiferi när man kom. Den dagen då man efter att i ett par dagar sagt hejdå till alla inser att inget mer finns att säga eller göra utan det är bara att ta sitt pick och pack och dra iväg.
Så kommer man hem, förundras över hur stilla det är och går runt och tittar på allt, andas in de välbekanta dofterna, kikar ut genom fönsterna innan man sätter sig på favoritplatsen och andas ut i en djup suck som man hållit inne under hela semestern.
Så kommer första natten, man sover gott i sin egen säng och på morgonen när man vaknar gör man frukost som vanligt och känner in sin nygamla miljö.
Man sitter och funderar på de som är kvar på semesterstället. Dom som kom när man själv åkte, alla de som var där sen långt innan man själv kom och man tänker på alla de besökare som fastnat där, på alla de som fortsätter med sina liv där utan att något ändras för att man själv åkte därifrån. Man vet vad dom gör idag för dom har gjort detsamma varje dag, man vet hur trafiken löper för den har löpt likadant i flera år, både före man kom, medan man var där och man inser att så löper allt även när man själv inte är del i det.
Just den känslan upplever jag just nu, en mäktig och samtidigt märklig känsla, lite surrealistisk.
Jag sitter här och tänker på facebook som ett semesterställe dit jag åkte på besök. Tänker på alla som är kvar där och känner en sån oerhörd lättnad att jag själv inte är delaktig längre. Så här i efterhand så känns det som om jag bodde mitt i en motorväg i rusningstrafik och det känns som om jag klarade mig utan att bli helt mosad, lite tilltufsad men att jag lyckades hoppa av innan för stor skada skedde.
Ja, så nu sitter jag då här och vet att någon är förkyld och känner sig eländig. En annan har fått inbrott i sin bil, en tredje är ledsen för att den blivit övergiven, en fjärde är lycklig över att ha funnit någon, en femte är arg över orättvisor medan en sjätte argt talar om för mig att jag tänker fel.
Och jag vet att någon gör sitt bästa för att sprida ett budskap om att vi alla på jorden är lika värda och att alla är värda kärlek, omtänksamhet och att alla är värda att leva i en värld utan krig, utan föroreningar, utan misshandlade djur, barn, kvinnor och män.
Jag vet att någon talar om att det är dags för söndags morgonkaffet och glatt säger godmorgon och önskar alla en skön söndag. Jag vet också att någon delar ut en efterlysning på ett borttappat djur eller en efterlysning på ett föralltidhem åt ett stackars övergivet litet djur.
Nu sitter jag här i lugnet och har sovit gott, godare än på länge. Det konstanta surret, av allt som min stackars hjärna matats med dagligen, surret som utav ett getingbo har tystnat.
Jag är så glad att jag tog beslutet att hoppa av. Någon sa att jag var modig som vågade stänga ner. Men vad då mod? Är det modigt att värna om sig själv?
Det är en fråga om självbevarelsedrift.
Lite som när jag slutade röka, när alla andra gick ut och rökte satt jag där ensam och vaktade ölen och de andras stolar. Jag valde att hoppa av just den sortens sociala gemenskap av omsorg om mig själv och min hälsa.
Jag känner mig lika “ren” nu som jag gjorde när jag slutade röka.
Smygberoende som smygberoende… oavsett vad det är, rökning, facebook, internetspel, spel om pengar, narkotika, piller, mat…alla beroenden är destruktiva för sinnet, och kroppen, och man gör klokt i att hoppa av så fort man inser att man är på väg så djupt in i beroendet att man kan få seriösa problem att sluta.
Kram från er Lisa
