Ceciderunt Moenia

Del 1.

Så trött. Inte sömnig eller trött för att jag sovit dåligt…bara så energilös. Vet vad det beror på och det känns skönt. Under lång tid hade jag ingen aning vad min energilöshet efter att en dag eller två varit aktiv berodde på och det var jobbigt. Att känna att något inte stämmer och få veta överallt allt det inte är något fel på en, att jag borde vara frisk från utmattningssyndromet är kämpigt. Det blir en kamp i kampen att försöka få rätt mot läkarna när man säger att något inte stämmer.

Nu vet jag varför jag förlorar energi så fort jag “slösar” minsta lilla med den jag har. Går på reserver som det är så så fort den energi jag har är uttömd så finns inga reserver att ta av, det kan ta en vecka eller två av stillhet för att bygga upp ny energi för en kort stund av aktivitet.

När man väl fått reda på vad det är som dränerar en på energi så känns det genast bättre. Fastän man fått ett besked som kanske inte är så kul så bara det att få ett, eller flera, besked på vad man “lider” av är i sig en sådan stor lättnad att mycket av den oro som var del av energidränaget tidigare faller av en som en alltför tung våt och kall filt. “Lider” inom klammrar för jag lider inte ett dugg 🙂

Så trött, så energilös men känner mig friskare nu när jag vet vad felet är mot tidigare när jag kände mig sjukare än vad jag egentligen är för att jag inte visste vad som var i olag.

Så kan det vara.

Del 2.

Njuter förresten i fulla drag av mitt nu helt facebooklösa liv och kommer aldrig någonsin att öppna ett nytt konto i det där gökboet igen.

För mig var facebook som det där “shoutout”, eller heter det “shouting” som man sett lite av på tv och youtube.
Det är det där då man istället för att sitta framför datorn och skriva uppdateringar etc så skriker man ut sina stausuppdateringar överallt på gator och torg och vid frukostbord och i restauranger och folk omkring en skriker “gilla” och skriker samtidigt ut sina statusuppdateringar.

För mig var facebook precis så. Som om minst tio personer åt gången skrek ut sina statusuppdateringar till mig, samtidigt som jag försökte hålla en någorlunda intelligent och sansad konversation med en eller flera personer på samma gång, samtidigt som jag kollade sidors inlägg och statusuppdateringar, samtidigt som jag försökte att i lugn och ro tänka och skriva egna inlägg i allmänna debatter som intresserade mig och statusuppdateringar och hela tiden med dessa statusuppdateringsskrik och gilla skrik som pockade på uppmärksamhet fladdrande och surrande som galna helikoptrar i huvudet.

Ja jag vet att man väljer själv på facebook. Och jag valde utifrån den personlighet jag är och har, precis som jag tror de flesta gör. Alla gör väl sina val utifrån den man är, vad man gillar, vilka man behöver nätverka med och de irl vänner man har, eller?

Jag har svårt att ignorera personer som vill samtala, ja det är nästintill omöjligt för mig, jag gör inte så, det går emot hela min person att inte finnas där om någon behöver mig.
Hela mitt liv, iaf sen jag var 16-17, har människor kommit till mig och berättat om sina liv, sina familjer, sina problem, sina ledsamheter, sina sorger, sina sjukdomar, sina drömmar och tankar om saker och ting…ja allt möjligt, jag har lyssnat, kommit med råd och tankar och positiv uppmuntran… och inget av det alla dessa underbara människor som visat mig sådant förtroende berättat har någonsin kommit längre än till mig.
Jag är som ett stort bankvalv fullt av människors innersta känslor. Både
vänner men även främlingar som jag mött tillfälligt har gjort
insättningar i min bank.

(Har märkt att det tyvärr inte alltid visas samma respekt för personlig information när jag öppnar mig för någon jag litar på…Skit samma, kan inte vissa hålla inne med det man berättar i förtroende så är det dom som har problem. Det är usel stil.
Man diskuterar eller berättar aldrig om någon annans personliga saker, sjukdomar, drömmar, inre tankar etc för tredje person, om inte den det gäller själv sagt att det är ok att sprida vidare)

Jag är en engagerad typ av person när det kommer till samhälleliga rättigheter och skyldigheter både när det gäller arbetarnas men också när det gäller de styrandes skyldigheter och rättigheter.
Jag har varit både skyddsombud och fackligt ombud på arbetsplatser. Varit medlem i t.ex Amnesty sen 80-talet då jag också var aktiv volontär arbetande medlem, varit och är medlem i Naturskyddsföreningen och WWF och jag har aldrig hittills missat ett riksdagsval eller annat val som varit viktigt för samhällsfunktionerna. Gick i första maj tåg med fana och allt redan när jag var 16.

P.g.a att jag har så lite energi och p.g.a att jag ställer så sjukt enorma krav
på mig själv och p.g.a att jag är emotionellt överkänslig, har noll stresstolerans rent allmänt, noll stresstolerans på krav som
ställs på mig då det utlöser ångest och panikångestattacker som en följd av
utmattningssyndromet så valde jag bort facebook ur mitt liv.
Det blev för mycket.
Fysisk stress är ok medan mental stress som skapar ångest är mental död.
Och jag dog lite grann varje dag…och natt, vissa perioder och helst sista sex månaderna vaknade jag på nätterna och tänkte på egna inlägg, andras inlägg, vad jag hade sagt, vad jag skulle sagt, vad jag borde sagt, vad jag inte sagt, vad jag inte borde sagt, vad andra hade sagt och inte sagt osv tills det blev som en sjukt färglös gegga som täppte till alla mina andningsporer i hjärnan och i själen.

Konceptet med att ständigt ha skrikande människor inpå mig och det megaflöde av all möjlig info, både skitinfo och bra info, gjorde mig superstressad på alla plan man kan tänka sig.
När jag nu i efterhand läser något av det jag skrev och sa på facebook upptäcker jag att mycket låter negativt, argt, fördömande och dömande. Jag känner inte alls igen mig själv i mångt och mycket av det.
Jag märkte inte det då, jag bara flöt med och trodde verkligen att jag var mitt vanliga jag, utan att verkligen längst innerst inne känna efter och hinna reflektera på riktigt om det jag sa verkligen var i linje med mitt verkliga innersta jag eller om det var i linje med mitt “offentliga innersta” jag.

Livet har återgått till den underbara anonymitet där jag trivs och
alltid trivts bäst. Lugnt och rofyllt och framför allt…..en stor
tystnad som bara bryts ytterst sällan av några upprördheter trots att jag är lika engagerad nu som innan och som alltid, i mina intressen som är…………….

……….kort och gott…….

…..Jorden vi lever på, mina älskade medmänniskor och våra underbara medlevande, alla djuren och växterna, här där vi bor någonstans i universum.

Med kärlek och med en önskan att alla ska få det som deras inre ro så väl och som mest behöver.
Kramar från Lisa

Vaknar så skönt nu för tiden. Med skönt menar jag den där stilla känslan när man först vaknar i medvetandet, sedan slår man upp ögonen och allt omkring en och inuti en är som en oas av lugn och stilla tystnad.

Som en näst intill bottenlös tjärn där lugnet lägrat sig för eviga tider sedan och en svagt skimrande stråle av ljus söker sig ner och lyser upp i djupet.
Som en tanke berör strålen ett litet frö som känner värmen från ljuset och slår ut i ett litet blekt skott som börjar söka sig uppåt genom den av dy täckta bottnen.

Genom det lätt rostbruna vattnet där doften av renhet följer det allt grönare skottet upp mot ytan och allt eftersom blad och knoppar börjar vecklas ut börjar också sinnet i mitt nyvakna medvetande öppnas för att, när det når den stilla ytan, slå ut som en fläckfri nykläckt näckros.

Tankarna är nya, inga rester från gårdagen dröjer sig kvar. Inget som surrar tyst och ilsket mot mina trumhinnor. Bara nya tankar inför en ny dag.

Denna dag som inte fanns igår och som kommer att vara morgondagens igår trots att morgondagen inte finns ännu.
Denna dag som är gårdagens imorgon trots att imorgon inte fanns igår.

Känner mig lyckligt lottad i detta livet. Och varför skulle jag inte göra det.
Kanske det inte är precis som jag skulle vilja ha det, den där av halmbalar byggda stugan någonstans i ödemarken där jag odlar mina grönsaker, bär och frukter.
Men mitt liv som det är just nu det är vad jag har just nu och gudarna ska veta att det är så fullkomligt just nu som det bara kan bli utifrån de omständigheter det stammar.
Vågar man säga, tänka att man är nöjd utan att “jinxa” det hela?
Hm…jo för tusan, klart jag vågar annars hade inte jag varit jag…
Jag är nöjd och jag mår oförskämt bra! 🙂

Tankarna skapar ens liv.
Ja, så är det och så länge man gör som man tänker.

Men, många gånger tänker man en sak och ändå gör man något helt annat.
Helst när man är ung och rebellisk. Hur många gånger har man inom sig vetat vad som är det riktiga för en själv att göra men ändå gjort tvärtom bara för att man minsann inte skulle låta sig styras.
Men man, eller jag i detta fallet, visste inte då att mina tankar är jag och att när mina egna tankar styr mig mot ett visst håll så är det mitt inre universum som vill leda mig rätt.

Tänk om jag vetat det när jag var ung, när livet räcktes fram och erbjöds som ett enda stort smörgåsbord där allt fanns att smaka på och tiden inte räckte till att lyssna på tankar och inre universum.
Jag har skuttat som en lycklig kanin genom livet :), ja jag har faktiskt alltid skuttat framåt, och smakat allt som detta stora härliga smörgåsbord erbjudit av både sött, bittert, surt och allt ljuvligt läckert.

Vilken tur att jag varit så nyfiken på allt och inget och struntade i mina sunda, förnuftiga, sansade tankar.
Struntade i att höra mitt inre universum som oförtrutet pockade på tills slutligen i ren desperation över min ohörsamhet det blev som pickande och ilskna fågelnäbbar som hackade tills jag blödde och höll på att förblöda, för att jag inte lyssnade.

Vilken tur egentligen, för hade jag inte valt som jag valde så hade jag troligen inte varit där jag är idag och jag skulle inte vara den person jag är idag.

Jag skulle inte vilja ha något annat ont, jag skulle inte vilja ha något annat gott.

För, när jag ser tillbaka så är det goda i mitt liv så oerhört gott likväl som det onda varit så oerhört ont.
Men bäst av allt är att jag lärt och nu när det är gårdagarnas historia kan jag verkligen se tillbaka, få perspektiv, skapa förståelse och insikt för vad som hände och för vad som inte hände.

Jag är stark nog att förlåta mig själv för att jag tillåtit andra att skada mig.
Jag är stark nog att förlåta andra för att de skadat mig.
Jag är stark nog att förlåta mig själv för att jag skadat andra.
Jag är stark nog att förlåta utan att för den skull anse att det som skadat är ok agerande.
Jag är stark nog att lära av det jag förlåtit.

Jag är stark nog att förlåta och nu gå vidare utan att behöva fästa ytterligare tankar och energi vid allt det som legat dolt i alla gårdagar.
Allt det som, i det sköra människosinnet tillåtits ligga och gnaga som råttänder på en sår som aldrig läker.
Allt det som jag i mångt och mycket omedvetet tillåtit styra mitt agerande, mina tankar och känslor och därmed mitt liv är inte längre relevant och fyller därför inte någon konstruktiv funktion och ska just därför inte gödas med mer energi som kan läggas på bättre saker.

Denna dag som är gårdagens imorgon trots att idag inte fanns igår.
Denna dag som är imorgons igår trots att imorgon inte finns idag.

Det är min uppgift idag att göra denna dagen idag till en bra igår för imorgon.

Så många igår som man låter påverka sitt idag för att man inte orkar, vågar, kan, har redskap och verktyg…ja orsakerna är nog lika många som människorna på jorden till varför det är så svårt att ta tag i sina igår, att göra upp med alla sina igårdagar.

Därför att….

Jag vet att det är värt det. Det är värt all smärta för när man väl gjort det kan man gå vidare och vakna stilla med ett sinne som en näst intill bottenlös tjärn där lugnet lägrat sig för eviga tider
sedan och en svagt skimrande stråle av ljus söker sig ner och lyser upp i
djupet.

Jag älskar – Jag är älskad.

Älskar du? Är du älskad?
På den första frågan vågar jag svara ja, väldigt få älskar inte.
På den andra kan jag svara ett definitivt ja. Det finns nog inte en enda person på detta klot som inte är älskad av någon någonstans.

Bild: Theodor Kittelsen

Dag 2 efter att ha kommit hem från facebook semestern.

Du vet den där känslan när man varit på semester så pass länge att man hunnit lära känna några “infödda”, när man nickar ett igenkännande godmorgon till folket som jobbar i närbutiken, man säger hej till folk man träffade av en händelse vid något tillfälle.
Så kommer då dagen när man ska hem, den där dagen som inte ens fanns i ens tankeperiferi när man kom. Den dagen då man efter att i ett par dagar sagt hejdå till alla inser att inget mer finns att säga eller göra utan det är bara att ta sitt pick och pack och dra iväg.

Så kommer man hem, förundras över hur stilla det är och går runt och tittar på allt, andas in de välbekanta dofterna, kikar ut genom fönsterna innan man sätter sig på favoritplatsen och andas ut i en djup suck som man hållit inne under hela semestern.

Så kommer första natten, man sover gott i sin egen säng och på morgonen när man vaknar gör man frukost som vanligt och känner in sin nygamla miljö.

Man sitter och funderar på de som är kvar på semesterstället. Dom som kom när man själv åkte, alla de som var där sen långt innan man själv kom och man tänker på alla de besökare som fastnat där, på alla de som fortsätter med sina liv där utan att något ändras för att man själv åkte därifrån. Man vet vad dom gör idag för dom har gjort detsamma varje dag, man vet hur trafiken löper för den har löpt likadant i flera år, både före man kom, medan man var där och man inser att så löper allt även när man själv inte är del i det.

Just den känslan upplever jag just nu, en mäktig och samtidigt märklig känsla, lite surrealistisk.
Jag sitter här och tänker på facebook som ett semesterställe dit jag åkte på besök. Tänker på alla som är kvar där och känner en sån oerhörd lättnad att jag själv inte är delaktig längre. Så här i efterhand så känns det som om jag bodde mitt i en motorväg i rusningstrafik och det känns som om jag klarade mig utan att bli helt mosad, lite tilltufsad men att jag lyckades hoppa av innan för stor skada skedde.

Ja, så nu sitter jag då här och vet att någon är förkyld och känner sig eländig. En annan har fått inbrott i sin bil, en tredje är ledsen för att den blivit övergiven, en fjärde är lycklig över att ha funnit någon, en femte är arg över orättvisor medan en sjätte argt talar om för mig att jag tänker fel.
Och jag vet att någon gör sitt bästa för att sprida ett budskap om att vi alla på jorden är lika värda och att alla är värda kärlek, omtänksamhet och att alla är värda att leva i en värld utan krig, utan föroreningar, utan misshandlade djur, barn, kvinnor och män.
Jag vet att någon talar om att det är dags för söndags morgonkaffet och glatt säger godmorgon och önskar alla en skön söndag. Jag vet också att någon delar ut en efterlysning på ett borttappat djur eller en efterlysning på ett föralltidhem åt ett stackars övergivet litet djur.

Nu sitter jag här i lugnet och har sovit gott, godare än på länge. Det konstanta surret, av allt som min stackars hjärna matats med dagligen, surret som utav ett getingbo har tystnat.

Jag är så glad att jag tog beslutet att hoppa av. Någon sa att jag var modig som vågade stänga ner. Men vad då mod? Är det modigt att värna om sig själv?
Det är en fråga om självbevarelsedrift.
Lite som när jag slutade röka, när alla andra gick ut och rökte satt jag där ensam och vaktade ölen och de andras stolar. Jag valde att hoppa av just den sortens sociala gemenskap av omsorg om mig själv och min hälsa.
Jag känner mig lika “ren” nu som jag gjorde när jag slutade röka.

Smygberoende som smygberoende… oavsett vad det är, rökning, facebook, internetspel, spel om pengar, narkotika, piller, mat…alla beroenden är destruktiva för sinnet, och kroppen, och man gör klokt i att hoppa av så fort man inser att man är på väg så djupt in i beroendet att man kan få seriösa problem att sluta.

Kram från er Lisa

Gris räddar get.
Se filmen genom att klicka på bilden.
Bilden lånad från nyheter24.se
Filmen är lånad från aftonbladet.se
Lisa.S

Första dagen utan facebook. Känns bra, bättre än väntat, vaknade med en sorts frihetskänsla. Första jag gjorde när jag startade upp datorn idag var att ta bort fb ikonen från menyn, man har ju 2 veckors ångertid, som jag inte tänker utnyttja men säkrast ändå att ta bort ikonen.

Undrar lite om mina inlägg i fb ligger kvar till den 18 oktober eller om min profil är helt borta nu. Hoppas mitt sista inlägg från igår ligger kvar, mitt hej då och tack för allt.
Tänk ändå vad inkörd man blivit i den fållan utan att man egentligen tänker på det. En gigantisk fålla där det är enklare för de som så önskar att kontrollera människor över hela världen och ha koll på vad dom har för intressen och tänker, säger och gör och hur dom ser ut, familjekonstellationer och vänskapsrelationer.
Det känns oerhört befriande att ha sluppit ur den fållan. Som en lycklig gris som lyckats smita från slakthuset.

Hoppas alla ni som är kvar har en alldeles förträfflig lördag och helg, ja och alla andra också så klart om någon nu mot förmodan skulle hitta hit till mitt nya lilla egna rum.

Kram från utbrytaren 🙂

Texten i bilden-

It is possible to retain your brain to look at the bright side by making easy little changes in your thinking and habits.
The payoff: a richer more joyfilled life every day of the year.

Idag har jag skapat ett nytt forum. Ska bli spännande att se vad det kommer att fyllas med.

“Jag” i sammanhanget heter Lisa. Bild på “jag”… tagen 19 november 2013.

Hej hej 🙂 och kram

No walls to hide, close in or shut out.

No lies, no hidden agendas, as above so below

Fallen walls=Fallna väggar= Ceciderunt Moenia

Be true to the own self…………..and to others