Ceciderunt Moenia

Klicka på bilden, länken öppnas i nytt fönster.

Jah Cure – Love is the only Solution –

Del 1.

Så trött. Inte sömnig eller trött för att jag sovit dåligt…bara så energilös. Vet vad det beror på och det känns skönt. Under lång tid hade jag ingen aning vad min energilöshet efter att en dag eller två varit aktiv berodde på och det var jobbigt. Att känna att något inte stämmer och få veta överallt allt det inte är något fel på en, att jag borde vara frisk från utmattningssyndromet är kämpigt. Det blir en kamp i kampen att försöka få rätt mot läkarna när man säger att något inte stämmer.

Nu vet jag varför jag förlorar energi så fort jag “slösar” minsta lilla med den jag har. Går på reserver som det är så så fort den energi jag har är uttömd så finns inga reserver att ta av, det kan ta en vecka eller två av stillhet för att bygga upp ny energi för en kort stund av aktivitet.

När man väl fått reda på vad det är som dränerar en på energi så känns det genast bättre. Fastän man fått ett besked som kanske inte är så kul så bara det att få ett, eller flera, besked på vad man “lider” av är i sig en sådan stor lättnad att mycket av den oro som var del av energidränaget tidigare faller av en som en alltför tung våt och kall filt. “Lider” inom klammrar för jag lider inte ett dugg 🙂

Så trött, så energilös men känner mig friskare nu när jag vet vad felet är mot tidigare när jag kände mig sjukare än vad jag egentligen är för att jag inte visste vad som var i olag.

Så kan det vara.

Del 2.

Njuter förresten i fulla drag av mitt nu helt facebooklösa liv och kommer aldrig någonsin att öppna ett nytt konto i det där gökboet igen.

För mig var facebook som det där “shoutout”, eller heter det “shouting” som man sett lite av på tv och youtube.
Det är det där då man istället för att sitta framför datorn och skriva uppdateringar etc så skriker man ut sina stausuppdateringar överallt på gator och torg och vid frukostbord och i restauranger och folk omkring en skriker “gilla” och skriker samtidigt ut sina statusuppdateringar.

För mig var facebook precis så. Som om minst tio personer åt gången skrek ut sina statusuppdateringar till mig, samtidigt som jag försökte hålla en någorlunda intelligent och sansad konversation med en eller flera personer på samma gång, samtidigt som jag kollade sidors inlägg och statusuppdateringar, samtidigt som jag försökte att i lugn och ro tänka och skriva egna inlägg i allmänna debatter som intresserade mig och statusuppdateringar och hela tiden med dessa statusuppdateringsskrik och gilla skrik som pockade på uppmärksamhet fladdrande och surrande som galna helikoptrar i huvudet.

Ja jag vet att man väljer själv på facebook. Och jag valde utifrån den personlighet jag är och har, precis som jag tror de flesta gör. Alla gör väl sina val utifrån den man är, vad man gillar, vilka man behöver nätverka med och de irl vänner man har, eller?

Jag har svårt att ignorera personer som vill samtala, ja det är nästintill omöjligt för mig, jag gör inte så, det går emot hela min person att inte finnas där om någon behöver mig.
Hela mitt liv, iaf sen jag var 16-17, har människor kommit till mig och berättat om sina liv, sina familjer, sina problem, sina ledsamheter, sina sorger, sina sjukdomar, sina drömmar och tankar om saker och ting…ja allt möjligt, jag har lyssnat, kommit med råd och tankar och positiv uppmuntran… och inget av det alla dessa underbara människor som visat mig sådant förtroende berättat har någonsin kommit längre än till mig.
Jag är som ett stort bankvalv fullt av människors innersta känslor. Både
vänner men även främlingar som jag mött tillfälligt har gjort
insättningar i min bank.

(Har märkt att det tyvärr inte alltid visas samma respekt för personlig information när jag öppnar mig för någon jag litar på…Skit samma, kan inte vissa hålla inne med det man berättar i förtroende så är det dom som har problem. Det är usel stil.
Man diskuterar eller berättar aldrig om någon annans personliga saker, sjukdomar, drömmar, inre tankar etc för tredje person, om inte den det gäller själv sagt att det är ok att sprida vidare)

Jag är en engagerad typ av person när det kommer till samhälleliga rättigheter och skyldigheter både när det gäller arbetarnas men också när det gäller de styrandes skyldigheter och rättigheter.
Jag har varit både skyddsombud och fackligt ombud på arbetsplatser. Varit medlem i t.ex Amnesty sen 80-talet då jag också var aktiv volontär arbetande medlem, varit och är medlem i Naturskyddsföreningen och WWF och jag har aldrig hittills missat ett riksdagsval eller annat val som varit viktigt för samhällsfunktionerna. Gick i första maj tåg med fana och allt redan när jag var 16.

P.g.a att jag har så lite energi och p.g.a att jag ställer så sjukt enorma krav
på mig själv och p.g.a att jag är emotionellt överkänslig, har noll stresstolerans rent allmänt, noll stresstolerans på krav som
ställs på mig då det utlöser ångest och panikångestattacker som en följd av
utmattningssyndromet så valde jag bort facebook ur mitt liv.
Det blev för mycket.
Fysisk stress är ok medan mental stress som skapar ångest är mental död.
Och jag dog lite grann varje dag…och natt, vissa perioder och helst sista sex månaderna vaknade jag på nätterna och tänkte på egna inlägg, andras inlägg, vad jag hade sagt, vad jag skulle sagt, vad jag borde sagt, vad jag inte sagt, vad jag inte borde sagt, vad andra hade sagt och inte sagt osv tills det blev som en sjukt färglös gegga som täppte till alla mina andningsporer i hjärnan och i själen.

Konceptet med att ständigt ha skrikande människor inpå mig och det megaflöde av all möjlig info, både skitinfo och bra info, gjorde mig superstressad på alla plan man kan tänka sig.
När jag nu i efterhand läser något av det jag skrev och sa på facebook upptäcker jag att mycket låter negativt, argt, fördömande och dömande. Jag känner inte alls igen mig själv i mångt och mycket av det.
Jag märkte inte det då, jag bara flöt med och trodde verkligen att jag var mitt vanliga jag, utan att verkligen längst innerst inne känna efter och hinna reflektera på riktigt om det jag sa verkligen var i linje med mitt verkliga innersta jag eller om det var i linje med mitt “offentliga innersta” jag.

Livet har återgått till den underbara anonymitet där jag trivs och
alltid trivts bäst. Lugnt och rofyllt och framför allt…..en stor
tystnad som bara bryts ytterst sällan av några upprördheter trots att jag är lika engagerad nu som innan och som alltid, i mina intressen som är…………….

……….kort och gott…….

…..Jorden vi lever på, mina älskade medmänniskor och våra underbara medlevande, alla djuren och växterna, här där vi bor någonstans i universum.

Med kärlek och med en önskan att alla ska få det som deras inre ro så väl och som mest behöver.
Kramar från Lisa